Välkommen till Anna från Förbönstorpet!

Gud välsigna alla äldre människor som har gott om tid

och långa böner - kända i himlen.

De är en rik tillgång på grund av den ihärdighet

och de långa bönerna som berör Guds hjärta.

Ibland kan vi bli för upptagna för att ta oss tid att njuta i vardagen.

Det kan behövas påminnelser om den skönhet vi har runt oss.

Även om vi har en evighet då vi kan njuta av blommorna

så finns det ändå tid nu att stanna upp och se det vi har

vara tacksamma för det och ta oss tid att njuta av väldoften.

Ett mycket insiktsfullt och vist inlägg från min vän!

Håll tillgodo!

Anna*

Citat

När man inte fixar det själv

Ibland är det inte lätt att vara människa, ibland är det inte lätt att vara kristen. När bönesvar uteblir och allt känns tungt och man ingen ljusning ser. Det kan vara lätt att känna självfördömelse, kanske man tror att man gjort något fel, kanske tror man att man har en för svag tro. Man ser på andra och tycker att det verkar så lätt för dem, att de lyckas med det de vill och har ett så gott liv. Men vänta nu, vad vet vi egentligen om vad andra brottas med, vad vet vi vad de har gått igenom om vi nu inte känner dem väl? Allt är inte alltid som det ser ut att vara.

 

Den delen av livet som är sjukdom kan vara mycket svår. År efter år har gått och man har inte blivit helad trots att man trott, trots att man bett många böner och många har bett för en så har man ändå inte blivit  helad. Däremot har man sett många andra som blivit helade, kanske tom för samma sjukdom som man själv har. Det kan vara så att man har många jobbiga minnen eller annat som hänt och man kommer inte vidare i livet.

 

Man kan gripas av bitterhet, man kan bli ledsen och/eller  arg. Man kan känna sig mindre värd och så onyttig för man orkar kanske inte tjäna Gud , vara den förälder eller vän som man vill. Löften om hur det skulle bli, ord man fått till sig om hur brukad av Gud man skulle bli, verkar så väldigt långt borta. Kanske man känner att man bara vill ge upp, strunta i allt. Ja, livet kan vara svårt ibland.

 

Man kan  försöka uppmuntra och be för varandra och det ska vi också göra. Det värsta vi kan göra är att döma folk eller se ner på dem som inte klarar att göra det vi klarar. Nej, det är inte efter Guds hjärta. Det kan ju vara så att för en del behövs det mycket uppmuntran, vänner som stöttar och ber en längre tid. För en del är det kanske något i en själv som står i vägen som tex oförlåtelse eller andra synder, kan ju vara så, men det jag nu tänkte mest på är att när man liksom hamnat i en återvändsgränd behöver man kanske bara få prata med någon. Någon som kan lyssna och som har ett gott hjärta fullt av Guds kärlek och som är vis och känslig, som kan vara lyhörd för den andres behov.

 

Det kan också vara så att man behöver prata med någon utanför den gemenskap man är i, någon som man inte känner och som inte känner ens vänner, tex en kurator. Och det är kanske också så att man behöver prata av sig många gånger för att knutar inom en kan lösas upp och pusselbitar i ens liv läggs till rätta så att man klarare kan se och förstå vad livet har att ge. Man kan behöva tömma ''systemet'' av tankar och känslor för att kunna ta emot nya och fräscha.

 

Man kan tackla problem på många sätt och en tid är ett sätt det rätta och i en annan tid är ett annat sätt det rätta. För en kristen är det alltid rätt att be, se på Jesu kärlek, läsa Bibeln och lyssna på trosingivande predikningar och man kan få uppleva att Jesus bara lyfter av bördor och man får underbar frid. Det kan vara ändå vara så att man också behöver tala ut om sina problem. Det ena behöver inte utesluta det andra och ingen behöver känna sig mindre värd eller mindre lyckad för att hon/han söker hjälp. Vi är bara människor, inga felfria robotar. Den som söker hjälp när man inte klarar av situationen själv, är den som är modigast och klokast. Kom ihåg det!

 Ja, det var bara lite tankar från en som gått igenom en hel del själv.

 

Var och en av oss ska tjäna sin nästa, till hans bästa och hans uppbyggelse.  Rom. 15:1

Låt oss hjälpa varandra, vi människor!

    

 

Människor kan inte värma sina hjärtan där det saknas eld.

Människor söker Gud och den eld Han tänder i våra hjärtan.

Det är endast där den elden finns som Han kan möta var och en.

Låt oss alla göra vår del och föra ut Guds kärlek till varandra!

I sorgen kan det hända att vi inte har ord

inte en förmåga att prisa Gud eller ens be.

Vi kan gråta ändlöst.

Då är det gott att veta att Gud förstår

det språk som tårar utgör.

Han känner våra hjärtan och våra tankar

fjärran från.

Mitt i sorgen, i smärtan

kommer Gud och rör vid oss.

Han möter oss där vi är

och ger ny kraft.